Sakkarias Holst

Var en dikt som jag skrev när jag var 10 år gammal. Då kunde jag inte stava rätt på engelska. Men det var bland dem första riktiga dikterna jag skrivit, och det fick bli bloggens namn. Tänker alltså inte ändra på stavningen. 

Jupp. Visste att jag skulle få sånna här kommentarer, om att jag har dumpat min tjej och sådär.. xD
För det första: Har ni aldrig gjort slut med någon? Aldrig tappat känslorna eller sådär? Det kommer isåfall säger jag bara. =)
Har inte velat skriva ut något sånt här i bloggen egentligen.. men såg ju att hon hade skrivit två halvlånga inlägg om hela saken (antar att tjejer är mer dramatiska när det gäller dem här banorna). Men bara för att svara på kommentarerna (som jag tar bort efteråt, okey?) så säger jag att:
- ja jag är alltså singel
- nej vi är alltså inte ovänner
- ja jag gjorde alltså slut
- ja jag erkänner alltså det hela i bloggen, trots att jag inte ville

Cya!

Tjoe! Kände att var dags att uppdatera bloggen lite, men jag har inget speciellt att skriva om, öhm..
igår blev det lana med några polare, vi körde från 00.00 till klockan 08.00, så ja, jag är mycket trött nu faktiskt. Men känner inte för att sova nu, så jag tänkte gå över till Amelie, så ska vi ta en prommenad runt stan =) .

Btw, min mamma är så inte så snäll, höhö, hon bahra: Sakke? Du borde klippa dig snart, ska jag boka tid hos min favorit frisör? Hon är jätte duktig, jag ringer Lena nu...!
Jag vill iiiinte klippa mig ;'<
särskilt inte hos henne... öhum, jaja, jag ska nog förklara för morsan att mitt hår är as nize..
Eller kanske inte egentligen? Dem senaste komplimangerna jag har fått från tjejer är "söt". Hmm tack för den? But who cares, så länge min flickvän tycker om mig så duger jag!

Cya!

Hej hej!
Jag väntar på min polare Pungkulan, så ska vi till stan och träffa Oscar, kul! :)

Edit: Pungis är sen ;'(
aja, ska ta en snabbdusch så länge!

Just nu sitter jag och syrran (noob 1 och nerdo 2) och spelar massor av gamla bilspel! Skit kul! Haha, vi är exakt lika bra på det också, så det är ju lite kul, går la i släkten! ;3 haha not.
Men nu ropar hon att hon har hämtat chips, must to go!
Cya!

Hej på er!
kollade nyss igenom lite kommentarer, och jag måste bara säga att det är kul att ni kommenterar, och mest söta saker också, hehe. Så det är roligt, med tanke på att jag bara haft min blogg i tre eller fyra dagar! =)
Förresten så kan jag svara på några kommentarer när jag ändå är igång,

Postat av: ?
är det kul att vara tillsammans med en fjortis? mohahahahhahahahha neeeerdoooow.

Svar: Ingen aning, jag har aldrig provat! =)

Postat av: Caroline
Hur gammal är du btw?

Svar: Jag är 18 i år =)

Hon: du lovade ta bort den! Så gör det nu!
Jag: chiiiilla, den är jätte söt, du är alltid jätte söt! :')
Hon: om du inte tar bort bilden nu så kommer jag aldrig i livet prata med dig igen Sakke!
Jag: vad händer om jag laddar upp den på bloggen?
Hon: ******************************** hahaha, så jag lovar dig! TA BORT!
Jag: (a)
Hon: jag dödar diiiig! tro mig! jag är sjukt farlig när jag är arg!
Jag: (a)
Hon: TABORTTABORTTABORT!



Sådär, nu får vi se om jag kommer bli mördad av tjejen jag älskar över allting annat. (A)

Någon gång när jag var 14 år, så var jag medlem kamrat.com, en dag skrev en otroligt söt tjej till mig (tyckte jag då) , hon skrev att jag var det sexigaste hon hade sett och att hon ville ha min msn. Hon fick som hon ville och vi chattade varje dag, en dag bytte vi också mobilnummer, och vi började smsa, sen började vi prata i telefon.. så fortsatte det, hon skickade bilder på sig, och jag skickade bilder på mig. Jag var glad att jag hade henne! Även om jag aldrig hade träffat henne betydde den tjejen något otroligt mycket för mig, jag menar, vi pratade om allt! Allt det här chattande, smsande och telefonpratandet fortsatte tills jag blev 16 år, då tyckte jag att det fick räcka och ville träffa henne. I början sa hon nej, hon undvek att prata om att träffas och jag började undra om hon var rädd för mig. Jag satte på min webcam på min msn åt henne, och skrev hennes namn på mina armar, så att hon verkligen skulle tro på att det var jag! Hon sa att hon trodde mig, men ville ändå inte träffas. Men jag brydde mig inte, jag trodde att hon bara var blyg, så jag sökte upp henne på eniro, hennes hemnummer, adress, allting, och på hennes födelsedag tog jag tåget till henne och gick till den gatan där hon bodde och knackade på dörren. Hennes pappa öppnade och jag frågade om hon var hemma (tänker inte skriva tjejens namn). Pappan ropade på henne och hon kom fram, obekymrad, för att hon inte visste att det var jag. Jag fick se en tjej, som hade mellanlångt hår, trista kläder och var lite rund. På bilderna som hon hade skickat hade "hon" kolsvart, långt hår, var smal som en modell och kläderna kunde ha varit en rockstjärnas! Hon bara stirrade på mig, som att hon inte kände igen mig, och jag stirrade på henne. Jag frågade om min tjej var hemma, tjejen med det svartahåret och dem fräcka kläderna. Då svarade den runda tjejen, som stod mittemotmig, "Det är jag.. förlåt..". Sen sprang hon upp på sitt rum och hennes pappa sa åt mig att åka hem och att han skulle polisanmäla mig annars. Det tog en lång tid för mig att acceptera det som hade hänt, att inse att jag hade blivit lurad i flera år.
Hänger ni med? Hon skickade alltså bilder på någon annan, och sa att det var hon, hon ville aldrig träffa mig, utan bara ha någon att chatta, smsa, och prata i telefon med. Det här kanske inte låter så hemskt, men tro mig, det var det verkligen då. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Det var som att min värld bara hade rasat upp och ner, jag tänkte på henne hela tiden, jag både hatade och älskade henne, men mest var jag rädd. Rädd för hur mitt liv skulle se ut utan henne. Hon hade blockat mig på msn, hon svarade inte på mina sms eller när jag ringde.
Jag vet inte heller varför jag försökte ta kontakt med henne. Hon var ju inte den jag trodde att hon var, till utsidan iallafall.. men saken var den att, det var inte utsidan jag hade blivit förälskad i, det var det sättet hon skrev till mig på, och det sättet hon pratade på, till och med det sättet hon ljög för mig var jag kär i! Samtidigt kändes det som att den runda, den riktiga tjejen, hade förstört den svarthåriga och rockiga tjejen, dödat henne! Så jag hatade henne, jag hatade den runda tjejen, den riktiga! Jag var alltså kär i någon som inte fanns, förstår ni hur knäppt det låter? Jag kände den kärleken ett långt tag. När jag var på stan och någon tjej med svart långt hår gick förbi ville jag bara slita tag i henne och krama om henne, när jag åkte buss höll jag alltid utkik efter min drömtjej, jag älskade henne, fast än hon inte fanns! Mina vänner började undra vad som hade hänt med mig. Jag svarade att jag saknade min flickvän, dem skakade på huvudet och tyckte att jag hade "lyxproblem". Men det hade jag inte, jag hade riktiga problem, stora problem. En natt vaknade jag av att jag trodde att jag hade drömt ihop allting, jag klandrade mig själv för att vara så dum, jag ringde till henne och när telefonsvararen körde igång skrek jag i luren "förlåt, jag älskar dig, Ring tillbaka!" men hon ringde mig aldrig, hon skämdes för mycket. Efter det som hade hänt träffade jag tjejer, olika tjejer, som gillade mig, men jag hade noll känslor för dem, jag sa att jag hade en flickvän, jag tillochmed intalade mig själv att jag hade det! Samma sak när det gällde sexuellt, jag fantaserade om tjejen jag var kär i, men som inte fanns, och jag blev upphetsad.
Det tog aldrig slut, hon fanns överallt och blev verkligare och verkligare för varje dag som gick, och jag tror inte ens att det skulle ha tagit slut, om inte jag en dag pratade ut med en vän, en helt otroligt bra kompis till mig. Han hade först varit lugn, men när jag inte gav med mig började han skrika och skälla ut mig. Han var arg och han kallade mig psyko, för att han ville mitt bästa! Jag tackar honom än idag, för att han hjälpte mig med detta, han satte stopp för min fantasivärld!

Undrar ni vad som hände med den riktiga tjejen? Hon hörde aldrig av sig, hon brydde sig inte. Än idag finns dock fejktjejens kamrat kvar, där säkert massor av killar skriver till henne om hur fantastiskt bra hon ser ut!
Jag vet att det finns flera som henne, och jag vill bara be er att sluta, innan det blir försent!

Tjenare pojkar och flickor, bögar och transor, lebbar och... kommer inte på nåt mer, aja iallafall!
Nu sitter jag och lyssnar på skitgrym musik, så jag tänkte tipsa er lite, om bandet som skriker till Gud! Nämligen Intohimo. Deras musik är verkligen as häftig! Speciellt för er som gillar lite hårdare grejor (höhö).
Förresten känns låtarna trygga på något sätt, där dem mest sjunger om människornas fel och även blandar in Gud, jag som är kristen diggar den här musiken till max! ;)

Hej jag är ett emo på 18 somrar!
Låter den meningen klok tycker ni? Nej precis. Så säger man ju inte, hallå då är man ju wannabe! Men om man säger att någon annan är emo, då är det ju okej! Eller hur?
Jag kikade in på en kompis blogg förut, där någon hade kommenterat att hon är "ett äckligt emo". Jag som känner henne började genast fundera på om det kunde stämma, eller vad som fick någon bakom sin dataskärm att skriva det. Jag kan meddela er om att tjejen i det här sammanhanget lyssnar på hiphop och pop, håller för öronen när musiken är "högljudd", har nog lika många vänner som Paris Hilton (fast äkta), shoppar sina kläder på affärer som ginatricot, H&M, Bikbok och MQ och älskar att festa! Ändå ansågs hon vara ett/en "äckligt emo", varför? Tänkte jag då, och jag kom fram till att allting beror på hennes hår, hon har nämligen väldigt snygga rosa slingor i sitt blonda, långa hår.
Igår kollade jag in en "känd" bloggerskas blogg, bara för att hitta någonting som var så otroligt speciellt med henne. Vet ni vad jag hittade? INGENTING, nada, nichts! Stackarn var inte speciell någonstans... kritvitt hår, översminkat ansikte, och otroligt många gula blinkande smiliesar i sina texter. ( ;) )
Iallafall, så såg jag att hon hade kallat sitt gamla ex för emo, och skrev att han säkert hade kuttat armarna fulla. Jag antar att det också beror på hans utseende. Men hallå? Tänk om han är lycklig nu då? " MEN HALLÅ, DAH, HAN ÄR JU EMO!"

är det bara jag som inte förstår det logiska i allt det här? Om man syns från mängden, är man emo då? Sen när blev isåfall färgen rosa en emotionell färg? Framtills år 2008-2010 har jag själv alltid trott att piercingar och lite mörkare färger är manligt? Men nu verkar det som att allt manligt är "emo". Dagens manligaste kille har vi här.



Han har blonderat hår, brunpuder i ansiktet, rosa läppar, tjejkläder och solar solarium!
Krillegiirl?

Misstolka mig inte nu! :) Jag har inget emot fjortonåringar! Men vill bara dra ner er till jorden igen, man blir inte emotional Hardcore om man färgar sitt hår rosa, om man bär tajta byxor, om man tar hål i läppen, om man syns, eller till och med om man har en egen stil! Förvånade? Gissa vad? Emotional Hardcore är en musikstil, emo är alltså en förkortning av en musikstil!
Nästa gång ni ser en tjej som ser ut som Britney spears kan ni kalla henne för Pop, och när ni ser någon som liknar Johan Palm kan ni skrika Idol, och så vidare!