Sakkarias Holst

Någon gång när jag var 14 år, så var jag medlem kamrat.com, en dag skrev en otroligt söt tjej till mig (tyckte jag då) , hon skrev att jag var det sexigaste hon hade sett och att hon ville ha min msn. Hon fick som hon ville och vi chattade varje dag, en dag bytte vi också mobilnummer, och vi började smsa, sen började vi prata i telefon.. så fortsatte det, hon skickade bilder på sig, och jag skickade bilder på mig. Jag var glad att jag hade henne! Även om jag aldrig hade träffat henne betydde den tjejen något otroligt mycket för mig, jag menar, vi pratade om allt! Allt det här chattande, smsande och telefonpratandet fortsatte tills jag blev 16 år, då tyckte jag att det fick räcka och ville träffa henne. I början sa hon nej, hon undvek att prata om att träffas och jag började undra om hon var rädd för mig. Jag satte på min webcam på min msn åt henne, och skrev hennes namn på mina armar, så att hon verkligen skulle tro på att det var jag! Hon sa att hon trodde mig, men ville ändå inte träffas. Men jag brydde mig inte, jag trodde att hon bara var blyg, så jag sökte upp henne på eniro, hennes hemnummer, adress, allting, och på hennes födelsedag tog jag tåget till henne och gick till den gatan där hon bodde och knackade på dörren. Hennes pappa öppnade och jag frågade om hon var hemma (tänker inte skriva tjejens namn). Pappan ropade på henne och hon kom fram, obekymrad, för att hon inte visste att det var jag. Jag fick se en tjej, som hade mellanlångt hår, trista kläder och var lite rund. På bilderna som hon hade skickat hade "hon" kolsvart, långt hår, var smal som en modell och kläderna kunde ha varit en rockstjärnas! Hon bara stirrade på mig, som att hon inte kände igen mig, och jag stirrade på henne. Jag frågade om min tjej var hemma, tjejen med det svartahåret och dem fräcka kläderna. Då svarade den runda tjejen, som stod mittemotmig, "Det är jag.. förlåt..". Sen sprang hon upp på sitt rum och hennes pappa sa åt mig att åka hem och att han skulle polisanmäla mig annars. Det tog en lång tid för mig att acceptera det som hade hänt, att inse att jag hade blivit lurad i flera år.
Hänger ni med? Hon skickade alltså bilder på någon annan, och sa att det var hon, hon ville aldrig träffa mig, utan bara ha någon att chatta, smsa, och prata i telefon med. Det här kanske inte låter så hemskt, men tro mig, det var det verkligen då. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Det var som att min värld bara hade rasat upp och ner, jag tänkte på henne hela tiden, jag både hatade och älskade henne, men mest var jag rädd. Rädd för hur mitt liv skulle se ut utan henne. Hon hade blockat mig på msn, hon svarade inte på mina sms eller när jag ringde.
Jag vet inte heller varför jag försökte ta kontakt med henne. Hon var ju inte den jag trodde att hon var, till utsidan iallafall.. men saken var den att, det var inte utsidan jag hade blivit förälskad i, det var det sättet hon skrev till mig på, och det sättet hon pratade på, till och med det sättet hon ljög för mig var jag kär i! Samtidigt kändes det som att den runda, den riktiga tjejen, hade förstört den svarthåriga och rockiga tjejen, dödat henne! Så jag hatade henne, jag hatade den runda tjejen, den riktiga! Jag var alltså kär i någon som inte fanns, förstår ni hur knäppt det låter? Jag kände den kärleken ett långt tag. När jag var på stan och någon tjej med svart långt hår gick förbi ville jag bara slita tag i henne och krama om henne, när jag åkte buss höll jag alltid utkik efter min drömtjej, jag älskade henne, fast än hon inte fanns! Mina vänner började undra vad som hade hänt med mig. Jag svarade att jag saknade min flickvän, dem skakade på huvudet och tyckte att jag hade "lyxproblem". Men det hade jag inte, jag hade riktiga problem, stora problem. En natt vaknade jag av att jag trodde att jag hade drömt ihop allting, jag klandrade mig själv för att vara så dum, jag ringde till henne och när telefonsvararen körde igång skrek jag i luren "förlåt, jag älskar dig, Ring tillbaka!" men hon ringde mig aldrig, hon skämdes för mycket. Efter det som hade hänt träffade jag tjejer, olika tjejer, som gillade mig, men jag hade noll känslor för dem, jag sa att jag hade en flickvän, jag tillochmed intalade mig själv att jag hade det! Samma sak när det gällde sexuellt, jag fantaserade om tjejen jag var kär i, men som inte fanns, och jag blev upphetsad.
Det tog aldrig slut, hon fanns överallt och blev verkligare och verkligare för varje dag som gick, och jag tror inte ens att det skulle ha tagit slut, om inte jag en dag pratade ut med en vän, en helt otroligt bra kompis till mig. Han hade först varit lugn, men när jag inte gav med mig började han skrika och skälla ut mig. Han var arg och han kallade mig psyko, för att han ville mitt bästa! Jag tackar honom än idag, för att han hjälpte mig med detta, han satte stopp för min fantasivärld!

Undrar ni vad som hände med den riktiga tjejen? Hon hörde aldrig av sig, hon brydde sig inte. Än idag finns dock fejktjejens kamrat kvar, där säkert massor av killar skriver till henne om hur fantastiskt bra hon ser ut!
Jag vet att det finns flera som henne, och jag vill bara be er att sluta, innan det blir försent!